Mod och medkänsla

När vintermörkret stod som tätast och kölden smällde i knutarna klev ett hundratal av Diakonissanstaltens anställda och vänner bokstavligen över tröskeln till sitt 150:de jubileumsår. Ute i mörker och kyla på Diakonissanstaltens  gårdsplan tändes 150 små lyktor. Inte bara i huvudkvarteret, utan också i andra diakonissanstaltens verksamhetsenheter gjordes likadant.

Boende, frivilliga och personal hade deltagit I förberedelserna genom att måla små glasburkar. Dessa små lyktor, placerade på marken, formade en stor bild, siffran 150. Handlingen är vacker, symbolisk och viktig. Det är en handling som visar på gemenskapens betydelse, på värdet av att göra tillsammans.

När  Diakonissanstalten firar sitt 150  jubileumsår, gör man det under devisen: Mod och medkänsla. 150 år är en ärevördig siffra för vilken organisation som helst, men viktigare än siffrorna är den verksamhet som döljer sig bakom dem.  Styrda av mod och medkänsla har diakonissanstaltens folk frimodigt mött var tids utmaningar att bygga en människovärdig morgondag för alla.

Vad ger oss mod I stället för modlöshet? Vad ger oss medkänsla I stället för likgiltighet? Mycket I den omgivande världen skulle ge anledning till både modlöshet och likgiltighet. Kanske hemligheten delvis ligger i gemenskapen? Under en tid av mer än hundra år bestod diakonissanstaltens gemenskap nästan uteslutande av de systrar som bodde och arbetade här.  De formade, tillsammans med anstaltens ledning, en andlig, ekonomisk och kollegial gemenskap vars  verksamhet hade långtgående följder både inom kyrka och samhälle.

I dag ser gemenskapen – helt förståeligt – annorlunda ut. Diakonissanstalten är I dag en stor koncern, som med sina dotterbolag avlönar närmare tvåtusen medarbetare och engagerar många frivilliga.  Men ännu samlas vi till Gemenskapsdagar, för att tacka tidigare generationer, för att glädjas och jubilera, men också  för att tillsammans se framåt. Vid fredag eftermiddagens seminarietillfälle frågas: Hur kan vi vara med och forma en människovärdig morgondag för alla? Själv vill jag tro på en gemenskap, baserad på kristna värderingar,  på gott professionellt kunnande – och en stor portion mod och medkänsla!

Karin Strandberg
Ledande diakonissa