En bro över mörka vatten 

Vårsolen flödar in genom höga fönster i Diakonissanstaltens kyrka. Äldre och yngre diakonissor samlas här till Gemenskapsdagar. De äldres antal överväger. Framme i kyrkan finns en samling trummor, ljudförstärkare, sladdar och elgitarrer. Den grupp som skall berika gemenskapsdagarna med musik, består av ungdomar som själva färdats över  många mörka vatten, och som också sett sina jämnåriga försvinna i det mörka. Deras kamrater, här i gruppen “Munkkisaaren bändi” –  sjunger med det självupplevdas djupa äkthet. De sjunger den text de själva skrivit och spelar den musik de själva komponerat till en kompis begravning: “Elämä kantaa!” Elgitarrer och trummor på full volym förstärker deras budskap – elämä kantaa – livet bär! – Detta gäller också deras eget liv, trots mörker och svårigheter. En del av förklaringen till deras budskap, finns att söka i artikeln om “Munkholmens asylsökande” som Anja Snellman skriver i detta nummer av tidningen Viesti.

Musik kan vara en bro över mörka vatten, och musik kan vara en bro mellan olika  generationer.  Applåderna ville aldrig ta slut i kyrkan. Jag vet inte vem som var lyckligast – ungdomarna som fick  en upplevelse av att ha lyckats – eller de äldre som fick ta del av deras musik.

Vid vårens Gemenskapsdagar diskuteras “ En människovärdig vård i livets slutskede”.  Livets slutskede är inte alltid förknippat med ett långt liv. En ung människa kan också leva livets slutskede. Det enda vi med säkerhet vet, är att vi alla har detta skede framför oss. Då önskar vi en  människovärdig vård,  att någon finns nära, att någon symboliskt bär oss över de mörka vattnen. En vän, en vårdare eller måhända en tro och förtröstan på, att Gud själv bär genom mörker till ljus.

När man i vårt land diskuterar kring vård i livets slutskede, kommer också  frågan om det unika människovärdet att aktualiseras. När resurserna blir knappare, och  man tvingas till prioriteringar i  vården, blir de etiska frågorna allt mer brännande. Vem får i framtiden möjligheten att sjunga: Livet bär?

Karin Strandberg
Ledande diakonissan