De levandes ansikten

”Har du ärende till Gud Fader? Tryck 1.”

”Har du ärende till hans Son? Tryck 2.”

”Eller söker du vägledning av Den Helige Ande? Tryck 3.”

Nej, knappast är det så det skall gå till – fastän det ibland kan tyckas, att tekniken och automatiken tar över på de flesta områden, så är det lyckligtvis är inte så, att en automatsvarare möter oss när vi vänder oss till vår Skapare.

Gud låter sig finnas på andra sätt. I sin Skapelse, I naturens skönhet, just nu synlig I försommarens grönska. Gud låter sig finnas genom sitt ord och genom det som sker när människor möts, ansikte mot ansikte.

Tekniken och automatiseringen som skulle vara oss till hjälp, kan om den drivs för långt, innebära risken att vi förlorar vårt mänskliga ansikte. Kommunikation utan ansikte, och utan risk att bli igenkänd, gör det lättare att sprida det som vi kallar hatprat. Facebook I all ära, men när vi möts face to face – eller ansikte mot ansikte – blir vi mera levande. En mänsklig röst, en mänsklig blick hjälper oss att bli till. Robotar som hjälp I vården – javisst, men vem ser smärtan I den sjuka människans blick?

Diakonin, den kristna kärlekstjänsten till medmänniskorna, har genom tiderna förts vidare genom människor som vågat stå ansikte mot ansikte med nöden. De fick vara närvarande vid den nyföddas första skrik och nyvaknade blick och de fick vara med och sluta en åldrings ögon, när dennas blick hade slocknat. Här finns den människonära vårdens gåva, rikedom och utmaning.

Arkkiater Risto Pelkonen som föreläste vid vårens Gemenskapdagar , hänvisade till forskning som bekräftar, att den största smärtan vid vården I livets slutskede, finns I att inte vara sedd eller att inte få uppleva en annan människas närvaro.

Hur kan vi samla vår krafter att möta det onda och svåra? Om vi övar oss I öppenhet mot det som är oss främmande? Förankring och öppenhet. Båda hittar jag hos diakonins folk.

Kraft att gå vidare kan vi också ösa ur den tusenåriga tradition som getts oss I bönen Herrens välsignelse: “Vänd ditt ansikte till oss, och ge oss din frid.”

Karin Strandberg
Ledande diakonissan